17 Februari - Var det värt det?
Länge sedan sist! Motivationen för bloggning har varit låg på sistone. Inga speciella utflykter och äventyr har ägt rum, bara ren och skär vardag. Jag försöker nu "Fånga dagen" den sista tiden innan föräldrarledigheten tar slut. Det har varit ett fantastiskt år som har varit mycket mer lättsamt än vad jag hade föreställt mig med två barn. Nu återstår bara två veckor av förhoppningvis idel februarisol.
Idag försökte vi utnyttja solen genom att idka lite friluftsliv. När Lovisa sovit färdigt åt vi lunch, packade picnicväskan, skidorna, hjälmarna, pulkorna, fällen, skötväskan, vagnen o s v o s v. Redan på plats i bilen var vi matta. Körde till "Bräntis". Köade läääänge för att få ett liftkort. Nytt liftkortssystem. Liten plastplupp med digitalt innehåll behövdes á 50 kr + halvdagskort 40 kr. På med utrustningen. Länge sedan sist nu. Nya flashiga carvingskidor samt vita salomonpjäxor anno 1982. Vilka kontraster.
Upp i liften med Vilmer lutandes mot mitt högra ben. Allt frid och fröjd och modet steg. Det går nog bra det här. Gled av halvvägs upp i backen. Placerade honom mellan mina ben och skulle påbörja plogning - Svisch!! krasch på knäna och knyck i ryggen, haaaaaaas. 20 meter länge ner fick vi stopp på våra chockade kroppar. Underlaget bestod av knottrig blankis där jag kunde räkna antalet snöflingor på min ena handskbeklädda hand. Jag svalde ner dödsångesten och fick på oss våra skidor igen. Lyckades hasa ner men övervägde frestelsen att ge upp på en gång. Tog oss upp igen och styrde denna gång mot lite mer snö. Summan av kardemumman var dock att backen var toksvår även om du inte har en 4-åring utan vett och slalomkunskaper mellan benen. Tre åk blev det varav det sista ända uppe från toppen (säger inte så mycket genom att det är Umeå vi pratar om). Vilmer brydde sig dock endast om den vackra utsikten istället för att kontrollera skidspetsarnas läge. Tillbaka i bilen igen efter en kort fikapaus känner jag mig inte lockad att göra om bedriften. Nu vill vi ha skidskola för grabben där det finns pedagoger och inte vettskrämda mammor med dödsångest och smärtor i knäna.
Ikväll sitter jag med högläge med en knäsvullnad i tennisbollsstorlek. Det var INTE värt det.
Mitt i bilden ser ni undertecknad
samla ihop skidor och kroppsdelar.
Vilmer sitter bredvid och beundrar utsikten.
Den enda som var glad
Idag försökte vi utnyttja solen genom att idka lite friluftsliv. När Lovisa sovit färdigt åt vi lunch, packade picnicväskan, skidorna, hjälmarna, pulkorna, fällen, skötväskan, vagnen o s v o s v. Redan på plats i bilen var vi matta. Körde till "Bräntis". Köade läääänge för att få ett liftkort. Nytt liftkortssystem. Liten plastplupp med digitalt innehåll behövdes á 50 kr + halvdagskort 40 kr. På med utrustningen. Länge sedan sist nu. Nya flashiga carvingskidor samt vita salomonpjäxor anno 1982. Vilka kontraster.
Upp i liften med Vilmer lutandes mot mitt högra ben. Allt frid och fröjd och modet steg. Det går nog bra det här. Gled av halvvägs upp i backen. Placerade honom mellan mina ben och skulle påbörja plogning - Svisch!! krasch på knäna och knyck i ryggen, haaaaaaas. 20 meter länge ner fick vi stopp på våra chockade kroppar. Underlaget bestod av knottrig blankis där jag kunde räkna antalet snöflingor på min ena handskbeklädda hand. Jag svalde ner dödsångesten och fick på oss våra skidor igen. Lyckades hasa ner men övervägde frestelsen att ge upp på en gång. Tog oss upp igen och styrde denna gång mot lite mer snö. Summan av kardemumman var dock att backen var toksvår även om du inte har en 4-åring utan vett och slalomkunskaper mellan benen. Tre åk blev det varav det sista ända uppe från toppen (säger inte så mycket genom att det är Umeå vi pratar om). Vilmer brydde sig dock endast om den vackra utsikten istället för att kontrollera skidspetsarnas läge. Tillbaka i bilen igen efter en kort fikapaus känner jag mig inte lockad att göra om bedriften. Nu vill vi ha skidskola för grabben där det finns pedagoger och inte vettskrämda mammor med dödsångest och smärtor i knäna.
Ikväll sitter jag med högläge med en knäsvullnad i tennisbollsstorlek. Det var INTE värt det.
Mitt i bilden ser ni undertecknad
samla ihop skidor och kroppsdelar.
Vilmer sitter bredvid och beundrar utsikten.
Den enda som var glad
